Blog Image

YO Combinations

YO Combinations blogg

Klippan forever?

Nyheter om YO Combinations Posted on Mon, September 23, 2013 13:13:51

Hej igen!

Det var en period under sommaren då jag tröttnade på att skriva blogg men så en dag…Det händer ju alltid saker, på gott och ont som kan påverka ens kreativa behov, ens kreativa läggning. Det var riktigt roligt att spela med Lasakungen för Ljungbyheds framtid, både föreningen för Ljungbyheds framtid och bokstavligen, som vi gjorde den 22 augusti i Stadsparken (!) i Ljungbyhed.

Det kändes precis som i gamla tider, back in the day, när musik och attityden i Klippan verkligen räknades. Det serverades korv, hamburgare och läsk, det ryckte i fötterna på både gamla och unga (mest på de äldre!) och vi spelade för livet än en gång. Journalisterna Jan-Erik Zandersson och Jonas Ellerström var på plats, än en gång kan Klippanmusiken/fenomenet locka både hjärna, hjärta och lusten att ha det lite trevligt en sommarkväll 2013.

Sen kom de plötsliga dödsfallen, när Conny Borg, trummis i The Push och Dolkenihåsan och sen strax efter, Sven Tall, Popfabrikens verkliga alltiallo gick bort, bara 53 år gamla. Det var och är en chock som kommer att kännas och fortsätta kännas. Jag hoppas och tror att vi, de kvarvarande trupperna kommer att spänna musklerna och än en gång visa vart Klippans musikunder är på väg.

Det finns tecken….

Bluesmagazinet Jefferson www.jeffersonbluesmag.com

recenserade i senaste numret nr 176, min inskickade, egenframställda cd, “Klippan Roots 2013 med nio spår av Lasakungen, YO Combinations, Bobby Lee Band samt samarbetet med Fredrik Larson/YO Combinatons. De gick som jag hoppades såtillvida att recensenten Charley Nilsson tog mitt brev på allvar och beskrev Klippan Roots som var KlippanPopfabriken står idag. Vi spelar rotmusik i Klippan!

Recensionen var dessutom både trevlig, positiv och allmänt välvillig mot oss medverkande och vårt uttryck, som är mer än renodlad Chicagoblues!

Sen kom skivan “Gränsland” ut digital den första augusti, först på Itunes sen på Spotify. “Gränsland var resultatet av samarbetet mellan YO Combinations och Fredrik Larson, ett slags bluesrockig svensk/skånskbrygd där Stones möter Dylan fast i Klippan…

Tors Hammare, min gamla proggrupp som alltid stått i skuggan av de mer kända Klippanbanden har äntligen börjat få ett eget intresse. Vi väntar på en krönika om oss på www.universumnoll.com i oktober. Av Jan-Erik Zandersson, progexpert men också musikalisk sökare mot alla typer av fjärran musikaliska mål.

T o m Bombadillårens arkiv har börjat locka till sig kultsökande skivbolag. Kan inte avslöja något just nu men det finns intressenter som vill ge ut Bombadillmusik på LP…! Helt rätt!

Det pågår diskussioner om en ny inspelningsdrive i Klippanroots-leden. Vi återkommer med besked så fort sådana har uppstått! Det är inte slut förrän det är över…!



Tors Hammare revisited

Nyheter om YO Combinations Posted on Tue, September 17, 2013 14:05:55

Journalisten och Progmusikexperten Jan-Erik Zandersson (Sydsvenskan och Nya Upplagan) har sent omsider upptäckt Tors Hammare, Klippanprog-gruppen jag spelade i från 1977 – 84 tillsammans med min bror Tomas och en fin samling andra musikanter. Det kommer en krönika om oss, sannolikt i oktober på progmusiksajten www.universumnoll.comHär följer uppsatsen jag skrev till honom för att lite djupare redogöra för vilka vi var och vad vi gjorde:

TORS HAMMARE – Klippanspopens svarta progg-får Vintern 1976 –

Jag hade efter att ha slutat gymnasiet i Klippan 1971 tappat fotfästet i tillvaron och 70-talet skulle visa sig bli en lång ökenvandring med svår ångest, psyksjukhus, jobb på skyddad verkstad och en färd i samhällets gränsland mot mörkret. Men så fanns ju musiken…denna magiska medicin mot allt. För en färd mot ljuset. Fast tillvaron var ju nog så grå mellan varven.

Meanwhile back at the ranch… Jag hade börjat spela gitarr som 12-årig Beatlesfan, yrvaket befinnande mig i mitten av det gyllene 60-talet. Även i Örkelljunga, ett konservativt brukssamhälle med övertydliga kristna värderingar kom 60-talets alla revolutionära tankar smygande. Det var i Örkelljunga jag och brorsan Tomas växte upp och vi var två blivande rebeller som väntade på ett uppdrag…

Det där med gitarren blev snart mer seriöst. Jag upptäckte bluesen genom engelska och amerikanska mestadels vita förebilder, John Mayall, Eric Clapton, Mick Taylor, Michael Bloomfield, the usual suspects. Sen kom i underbart rask takt psykedelia – Pink Floyd, Doors, Jim Hendrix, jazzrock – Mahavishnu Orchestra, Miles Davis, Weather Report, progressiv rock – Yes, Tangerine Dream, Fläsket Brinner, hårdrock – Deep Purple, Led Zeppelin, November.

Musiken var på den tiden förhållandevis otämjd av en ännu inte redo global industri, som gjort för idelism och tro på allt var möjligt. Ganska underbart, med facit i handen. Så jag lapade i mig och försökte omsätta alla nya idéer på gitarrhalsen. I början av 70-talet hade jag börjat försöka skaffa mig en mer permanent bandförankring – vilket visade vara lite svårt.

I ett helt år jammade jag med en samling musikanter som kändes lovande men som aldrig ens fick ett bandnamn: det var jag, Bengt Rehnvall, en fin gitarrist och sångare från första generationen av Klippanbaserade musiker. Five Limited hette hans första egna grupp, blygsamt eller hur, men de var redan historia vid den tiden, 1974. Bas spelade Lars Magnusson, en kort men påtagligt kraftfull personlighet som sedermera gick vidare till Ängelholms-scenen i samarbete med Mats Bengtsson, Malmös meste keyboardspelare framöver (Wilmer X, Jill Johnsson, Mikael Wiehe, Hoola Bandoola, osv).

Banden i Ängelholm hette Llongo, Little Stalin Bluesband och en massa annat. Det var samtidigt tiden för Tullakroksfestivalens tillblivelese – en bra tid, helt enkelt. Trummor spelade den helt oförutsägbare Alf Svensson. Endast Gud kunde ta honom i bruk, så efter en lämplig mängd syndiga avarter (småpotatis) blev han mycket riktigt en mycket vältalig och karismatisk frikyrkopastor i början av 80-talet. Tillsammans spelade vi blues och rock. Utan riktiga drivkrafter att ta det längre. Jag drev vidare mot bluesen ett tag och förekom som gitarrist i jam tillsammans med likasinnade och var med i stadiet före Little Stalin Blues Band – i en grupp som kallade sig – naturligtvis – Gas Mangnes och Hanses Blueskatarrer.

Det var kul men…. Jag ville dock mer och något annat. Jag och bror min hade jammat hemma i källaren på Sunnerbogatan i Örkelljunga med hans jämnårige kompis Gert-Inge, som jag lärt upp till basist – lite powertrioköret; Johnny Winter, John Mayall, gitarrbaserat jammande. Tomas gick i gymnasiet i Klippan, 1976 var han 18 år. Han hade fått nya kompisar, Christian Brandt (violin, congas) från Åstorp och Sven Kruse (gitarr) från Klippan. Snacket gick om en nybildad musikförening, Bombadill och en juste musiklärare Bo-Invar Ohlsson som stöttade alla sina elever med avangardistiska böjelser.

Var det dags att försöka bilda ett band kring dessa krafter kanske? Jadå, jodå – men min medverkan var inte självklar. De andra fyra, Gert-Inge på bas också var ju 18 och som 25-åring stack jag ju ut som en relativ gamling. Vi repade dock i musiksalen på Klippangymnasiet, en gång, kring nyåret 1976 och bara Sven var öppet ogillande mot mig. Men efter en vecka insåg vi båda att där fanns mycket gemensamma nämnare, i livet, i musiken och även i attityden: upptäckarlusta, kreativitet och lite jävlar anamma. Så vi blev bästa vänner.

Från början stod det klart att det var folkmusik, svensk proggmusik och amerikansk jazzrock/latin som vi sökte få ihop – genom att skriva egna låtar. Det var jag och Sven som var de mest tongivande, jag på min cherry red Les Paul, min ögonsten, inköpt 1974 på Hagströms i Helsingborg, Sven på en svart Duke Les Paul-kopia. Men han lät väl så bra på sitt billigare instrument. Han kunde spela… Det var Sven som gav oss namnet, Tors Hammare – och helt klart hade namnet både med svensk identitet, någon slags primal grund och energin i blixtar och dunder. Det var dags för något eget och något svenskt.

Det blev det, för vi skrev all musik själva, det var instrumentalmusik och vi trodde verkligen på långa solon, kraften i melodierna och i rytmen som skulle bära alltihop. Samtidigt var Tors Hammare en slags pojkklubb, inte bara jag fick förlängda tonår, allt jammande var en blandning av sublimt och självupptaget, övervolymbaserat egocentriskt självupptäckande. Men det var roligt, det kändes som om vi gjorde något som betydde något – om så bara för oss själva.

Vi pratade och diskuterade mycket, Tors Hammare blev en livsstil. Samtidigt startade Klippanmusiklivet på allvar: Christian spelade ett stycke eletronisk artrock på skolans Moog på första Bombadill-kassetten, där var även vi med, gitarrgnidande oss igenom ”Björnarnas Dans” med två distinkta delar, en folkmusikinriktad inledning (Sven) och en groovig mitt (jag).

Inte så bra, tycker jag nu men man kunde höra vad vi ville ta vägen. Andra elektromusiker plus Stry och hans Klooak-stycken tände lågan. Kriminella Gitarrers tillblivelse, med Stry Terraries (aka Anders Sjöholm) kraftfulla närvaro/påverkan kom i samma veva och både Strys/Anders ofrånkomligen starka personlighet, bandets relativa uppkäftighet, fastän ändå rätt lågmäld samt deras första singel ”Vårdad Klädsel” otroliga genomslag var den tändande gnistan för det som skulle bli Popfabriken i Klippan.

Vi var alltså där från första början. Tors Hammare hade så mycket respekt med sig att vi spelade som avslutande grupp på de första två parkfesterna i Klippan 77 och 78. Men 79 blev vi nedflyttade till ”näst sist” genom fina powertrion Rau Lögs headlineplats. Influenser: Sven kunde verkligen överraska med att lyssna på band som Archimedes Badkar (Per Cussion), worldmusikjazztrumslagaren Bengt Bergers olika projekt, Spjärnsvallet. Där fanns också band som Kebnekajse och Arbete och Fritid och andra riktiga proggband från den svenska scenen.

Jag stod för den mer uttalat afroamerikanska influensdelen: Santana (har alltid varit inne på rytm och groove, gillade verkligen Carlos Santanas känslomässiga gitarrspel och melodier. Det fanns en stark slags sensualism i deras musik, rytmerna gick till höfter och livschakra). Var även som sagt inne på jazzrock: Stanley Clarke, Chick Corea, Jeff Beck, John Mclaughlin, Jack Bruce. Lyssnade på Samla Mannas Manna, Coste Apetrea, Jukka Tolonen Band, Fläsket Brinner, November m fl.

Men jag var öppen för all bra musik – det är jag fortfarande. Jag kunde gilla Laura Nyro likaväl som High Tide, Quicksilver Messenger Service såväl som Funkadelic. Gert-Inge var inne på blues och rock, men diggade också grupper som Camel. Tomas, min bror hade en känsla för progressiv rock med en sakta växande lutning mot new-wave och indiepop/punk. Christian hade också ett öppet sinne, eftersom han både skapade elektronisk musik såväl som att hantera violinspel. Det gjorde han nästan som en tredje gitarrist. Vi hade alla ett gott förhållande till Frank Zappa/Mother of Inventions musik.

Tors Hammare jobbade mycket med gitarrstämmor och med/motspel, som vi hämtade med inspiration från Allman Brothers Band, även Thin Lizzy och kanske framförallt engelska Wishbone Ash. Som sagt var, vi ville förena latinrock med folkmusik med accent på rytm och tämligen långa gitarrsolon. Ofta innehöll låtarna vi skrev en distinkt del som Sven skrev med melodisk folkton som tema, som sen kunde följas av ett mittparti/soloparti som hämtade stil och tonalitet från amerikansk latinrock a la Santana, med mig som upphovsman.

Vi brann för vår musik. Men mer som en glöd, en långsiktig, sakta pulserande livskraft Samtidigt som vi levde i en verklighet där vi både som band och som enskilda personer var en smula vid sidan om, sökte vi egna vägar ur brukssamhällets social grupptryck och förväntan på att bli en av de andra hyfsat etablerade medelklassframgångarna…

Att komma från brukssamhällesmijöer i nordvästra Skåne är först en lektion i ödmjukhet och arbetsmoral, sen kommer inte sällan personligheter som både är lätt galna och öppna för ordning och reda. Som är beredda att vandra sin egen väg, om inte annat så av nödvändighet. Man måste hitta ett eget språk – även i musiken, Mitt sätt var att bli – galen,Bokstavligen, tyvärr. Tja också en slags utväg – genom ett stort fall till en start på något annat… kanske. Ett mycket riskabelt och farligt sätt att komma vidare. Inget man väljer frivilligt. Det kostade mig mycket, tillhörighet, hälsa och vänner.

Men det födde en förmåga till överlevnad och att komma över till andra sidan, till fastare mark., med musiken som redskap och farkost. Det har blivit min identitet, på gott och ont och musiken har varit med hela tiden. Gert-Inge bröt sig ut först, 1978, när jag tror Tors Hammare blev en för abstrakt värld. Gert-Inge var den som var mest förankrad i en jordnära verklighet, kunde i stort sett prata med vem som helst, hade ett stort bilintresse, stark kreativ i tekniska frågor – och hade säkert också en vilja att bygga upp en egen tillvaro.

Sagt och gjort – han bildade familj, byggde upp ett innovationsföretag med specialitet att hjälpa företag att bygga maskiner för tillverkning av nya produkter. Han bytte spår och kom aldrig tillbaka. Vi har träffats några gånger, spelat lite på hemmabasis men musiken var inte hans livsvärld. Sen var fyra kvar: Jag, Sven, Christian och Tomas, så jag och Sven bytte instrument med varandra, gitarr och bas under gigens gång.

Spelningarna ja, vi hade ett 20-tal under den perioden, var välgörande (?) stabila mark-krypare, dvs bra för ödmjukheten…vi spelade på en fotbollsföreningsfest där någon stängde av huvudströmmen med jämna mellanrum för att musiken antagligen var mindre dansvänlig och rejält volymstark. En väl tankade kille – och ironiskt nog en beundrare av bandet- tumlade rakt in i trumsetet och satte permanenta bucklor i timbales-slagverken i koppar jag inhandlat…sådana saker.

Första giget var idrottshallen i Örkelljunga, tror det var ett scoutarrangemang. Minns att vi spelade bl a Pugh Rogefeldts ”Hog Farm”. Det blev en halvtimmes proggande, en publik som inte riktigt visste vad den skulle tycka – men jag vet att det fanns flera unga pågar på plats som tyckte att det vi höll på med var fräckt och själva kunde göra något – som Mats Nilsson, mer känd som Rag-and- Bone.

Sen genomgick Sven något slags kris. Han bodde i en egen lägenhet i Klippan, drogs med nyfattigdom och kreativa lösningar på allt som hade med vardagen att göra – matlagning, möbler och allt annat. Vi hade många fina fester och sammankomster hos honom, det blev ett slags högkvarter. Sven ville inte fastna i Klippan, ville nog inte direkt jobba heller, Tors Hammare kunde inte lova någon given utväg. Så han flyttade till Christiania, Köpenhamn. Det var i praktiken dödsstöten för den första upplagan av Tors Hammare.

Vissa personer kan man bara inte ersätta i ett band, Sven var en sådan person. Jag har mött honom senare, i Helsingborg och han gick också vid sidan om, genom tillfällighetsjobb, lite röka-på och försök att komma vidare med sig själv – men också med en brist på tro på ett riktigt alternativ för musiken. Trots att han kanske var den starkaste motorn i Tors Hammare blev Sven den som verkligen föll ur musiken som en möjlighet att komma vidare. Sorgligt men mänskligt.

Christian flyttade till Göteborg. Han blev röjdykare, fortsatte med musiken på sitt vis. Han lär ha spelat congas bl a med Monica Zetterlund. Men sen försvann han från min radar. Så vi, jag och Tomas flyttade basen till Malmö – Lund där vi båda bodde, han i Malmö, jag i Lund. Vi hade båda ett stort behov av att fortsätta med hammarslagen. Mark II kom igång efter ett års uppehåll och såg ut så här: Örjan Mjörnheden, gitarr Hans Abrahamsson, gitarr Jonas Bylund, bas Henrik von Post, slagverk Tomas Mjörnheden, trummor Hans, som kommer från Karlshamn, kom till TH genom Tomas.

De var goda vänner och delade under en period lägenheter i olika delar av Malmö. Även Henrik, som inte direkt var musiker, men en fantastisk livsnjutare och stor personlighet var en av Tomas kompisar. Jonas, en begåvad kille med fantastisk språkkänsla, var en vän till Henrik och på den vägen kom han in i bandet. Lustigt nog kunde även denna upplaga direkt fortsätta med instrumentalmusik i Santana/Kebnekajse-anda.

Hans skrev väldigt bra teman, hade en lätt igenkännbar gitarrstil så det blev en smidig övergång till en ännu tydligare blandning av influenser. Kenny Håkansson var Hans förebild, mina var en blandning av Carlos Santana och Neal Schon, båda från Sanatanas första period före deras verkliga fusionsperiod, som började 1972 med skivan ”Caravanserai” Jonas hade en påtaglig känsla för rotmusik, något han hemskt gärna puffade för och jag fick en fin utbildning av vad Amerika hade att erbjuda: Fabulous Thunderbirds, Albert Collins, Bo Diddeley, Freddie King, osv – mycket Texasblues med countryinslag. Därför slutade Jonas efter ett år eller så, runt 1981. Efter det började han en lång och fruktbar sejour med Jivin´Jake and The Spitfires, ett av Sveriges bästa honky tonkband.

Jag och Hans fortsatte att komponera låtarna, och även en del på helt egen hand. Ofta delade vi på soloinslagen i samma låtar. Vi blev den här gången lite mer av ett spelande/repterande band med riktning mot att fixa gig och spela in. Vi var alla äldre lite äldre, levde mer egna liv och första upplagans bohemiska festklubb hade fått en annan mer socialt, utåtriktad sida. Men vi brann på ungefär samma sätt för musiken som den första upplagan i Klippan gjorde. Det hjälpte stort för bandets styrka att vi fann en bra replokal hemma hos en tandläkare/rocktrummis i Klagshamn söder om Malmö. Den var inredd som en westernbar med gott om plats för band och en ev. publik.

Varje vecka packade vi in oss i en liten grön FIAT (Karin Gottlows, vår nya basists) och en expedition till musik-Meckat i Klagshamn. Genom gemensamma kontakter fick vi således en kvinnlig basist, Karin Gottlow, syster till den mer kände keyboardspecialisten Roland Gottlow. Karin var noggrann, juste och lågmäld och var nog i perioder lite trött på pågarnas självupptagenhet. Men hon gjorde ett bra jobb, lojal, noggrann och hårt arbetande. Sorgligt nog avled Karin för bara några år sedan, alldeles för ung, bara 52 år. Hennes dotter Vanja spelar dock bas i Malmögruppen Skilla – och hon använder Karins gamla Fenderbas. Det känns bra.

Vad som gick igen i upplaga 2 av Tors Hammare var förhållandet till musik och att spela. Vi stod på något vis så nära musikens ande och utförande att vi varken ville eller ens kunde skilja ut den från våra egna liv och personligheter. Det låter säkert pretentiöst, men jag kan inte beskriva det bättre. Vi träffade ganska ofta kollegor i den lokal/regionala musikvärlden, men inte sällan kände vi oss lite utanför deras värderingar, förhållningssätt och målsättningar. Det hade inte så mycket att göra med kunnande, ambitionsnivå eller konkurrens-förhållande. Det var snarare en fråga om attityden till spelande/liv och musiken som ett antingen läkande eller upphetsande tillstånd. För oss flöt det ihop, vi kunde inte stoppa det, ville inte heller.

Eftersom det förblev svårt att få förankring i det lokala musiklivet, antingen det berodde på musiken och/eller spelandet, det oklara förhållandet till publiken eller bristen på uppbackande nätverk, började frustration krypa in i bandet. Vi ville som alla band ändå utvecklas, komma något vart, frigöra nya energi. 1983: Lars Strandbo gör entré. Lars var en vän till Tomas, en riktig Malmöintelektuell, lite av en poet, nytänkare, textskrivare och katalysator för utveckling. Med sin starka personlighet och med inflödet av intresse för ny musik genom Tomas och Hans och kanske även Henrik, började en vindkantring mot förändring, först positiv, sedan upphov till konflikt och sedan slut på Tors Hammare.

På 80-talets början kom Ebba Grön, Imperiet, Dag Vag med en ny energi och spelglädje. Det var verkligen en ny våg för både nya och lite äldre artister. Reggae slog igenom på flera plan, hos våran egen Peps, genom Bob Marley och inte minst engelska ska-band som Selecter och allt vad de hette. Vi började skriva mer rotmusikbetonade låtar där Lars sång och texter kom i förgrunden. Calypso, ska och karibiska rytmer kändes plötsligt mer hemtama och positiva, det var som vi drogs med i en ny våg av unga Lundaband med liknande influenser.

Plötsligt hade Tors Hammare både mer vitalitet, bättre låtar och en annan närvaro på scen. Vi lirade också mer funkbetonat och Lars sax-spel blev ett nytt soloinstrument. Han hade någon slags naturlig uttrycksförmåga som bara liksom föll på plats, med både ton och sound. Det blev gig på Smålands nation, parkfest i Stadsparken, Bananfesten på Djings Kahn, i östra Lund, gig på Akademiska Föreningen. Det gick plötsligt riktigt bra.

Men Lars vädrade morgonluft, blev mer av den ledarfigur, en position som jag och Hans tillsammans delat på. Det fanns en växande kollisionskurs mellan mig och Lars, jag som stod för det gamla Tors Hammare-soundet med inriktning på gitarr, instrumentalt och latinrytmer. Lars ville öppna upp allt det där, göra mer direkta låtar, mer aktuella, personliga texter, fortsätta på det mer utåtriktade spåret. Jag kände trycket växa, pressen från Lars och hans ofta kritiska synpunkter.

Så en dag 1984 under en bandträff sprack det mellan oss och sen Tors Hammare. Jag lämnade bandet jag startat med brorsan i affekt, typiskt mig, typiskt ett passionerat och lite huvudlöst sätt att förhålla sig till ett trots allt ganska väl fungerande band med möjligheter att ta ett steg till. Jag sökte mig vidare tillsammans med en gitarristkollega och ny bekantskap, Gösta Hallberg från Ystad som jag mött på en fest hos gemensamma vänner 1983. Vi började bygga nya bandkonstellationer. De andra försökte ombilda Tors Hammare, ja även Pange Öberg från Mejeriet var involverad ett kort tag. Till slut gick dock ångan ur fullständigt.

Jag och Tomas kände en del av folket som skulle börja driva Kulturmejeriet inom några år och faktum är att både jag och brorsan blev delvis involverade i detta. Men det är en annan historia. Tors Hammare har haft en reunion sen bandet upphörde 1984 och det var på Hans 30-årsfest 1988. Då var de flesta av oss närvarande i bandet på scen: Jag, Tomas, Hans förstås, Karin Gottlow och tidigare basisten Jonas Bylund, förstärkta av Gösta Hallberg på gitarr och Per Söderhjälm på sång och munspel.

Lars Strandbo var inte där, han lämnade de konstnärliga ambitionerna bakom sig, blev så småningom bibliotikarie och drog vidare på egna spår. Idag bor han på Öland med sin familj men spelar musik på nytt. Efterord Intressant nog med Tors Hammare blev vår tid som grupp en slags farkost att landa i musikaliska miljöer, dynamiska centra i både tid och rum.

TH började som ett av Popfabrikens/Klippanepokens tidiga band, sen landade vi i Malmö/Lund och lyckades karva ut en nisch i tidiga 80-talets lokala bandflora, kunde även ta steget delvis in sen-punk, ny-rotmusik och skaffa oss föryngringens relevans innan de inre motsättningarna fick bandet att implodera. Vi var t e x förband till engelska new wave/punkbandet Europeans när de lirade på Smålands Nation i Lund. TH hade fötterna i flera olika läger, med början i Bombadills elektronik-experiment, som ett av de tidiga banden som stod ut under Klippan/Parkfestens första år, vi lirade även på lite avant-garde-ställen som ”Skånes Konstakademi” i Kärrarp utanför Åstorp. Det var ett frilansande projekt där bl a den japanske konstnären Yoshio Nakajima var tongivande.

Under Lundaåren deltog Tors Hammare i Rock SM – utan att komma så långt, visserligen. Det var samma år som Karin Hjulström sjöng i ART från Göteborg och det kunde komma band från Skurup eller Svedala och göra Van Halenlåtar svinbra. Tors Hammare var också samtida med band som Fiendens Musik, Kal P Dal, Radiomöbel och andra Lundagrupper. Vi hade en hel del kontakter med kollegorna och jag lärde känna en del av killarna i Rotpuls, duktiga musiker som spelade svensk/skånsk reggae.

Vi lirade både på Smålands Nation i Lund såväl som Fredmans i Malmö som på den tiden hade försänkningar åt jazzcommunityn i stan. Jag tog gitarrlektioner av Chico Lindvall, en gitarregend i sin egen livstid. TH uppträdde också på Folkhögskolan i Östra Grevie, där fanns då en skrivarlinje med kulturpretentioner. Vi gjorde också Folkhögskolan i Eslöv – och repade en period på grundskolan i Örkelljunga, i aulan där. Det blev en oförglömlig morgonbönsspelning där- samt, när jag tänker på det, troligtvis en sabbad TV – som vi aldrig behövde ersätta. Så inget hotellfönster användes för kast med liten apparat – utan det var mer modest destruktivitet på Örkelljungavis…

TH framstår fortfarande för mig som den grupp jag spelat i som allra mest gick in för att jobba, komponera, spela och tro på sig själv, se på sig själv som en grupp. Vi/jag skrev all musik själva, ja så gott som allt i alla fall. Det har inte hänt sen dess, på ett så heltäckande sätt. Jag kände ofta att vi spelade i vår egen värld, eller som i ett slags vaakum, även om vi visste vad vi ville och hade en egen vision att jobba för – men att det inte ändrar på något, för mig på vårt eftermäle, faktiskt inte ett dyft.

Om inte annat, var det sätt som vi gjorde vår tid tillsammans på, tillräckligt bra för att vara den stora skillnaden, vare sig vi hade några yttre framgångar eller ej. Kanske är det Tors Hammares bästa betyg – vi stod på egna ben, föll vi så föll vi i alla fall tillsammans. Men föll gjorde vi inte – allt bara stannade upp för ett nytt och annat sked. Och musiken finns kvar.

Jag fortsätter spela, jag har aldrig slutat utan fortsatt med band, med projekt, med inspelningar och skivor och en tro på musiken, på gitarren som mål, medel och väg att skapa liv/energi av. Det funkar även som uttrycksmedel och sätt att lära känna sig själv, och utifrån den kunskapen, fortsätta vara kreativ, att berätta vad man vill och tror på – i musikaliskt klädd form. Tors Hammare var det första stora steget på den vägen och på många vis det kanske viktigaste: Jag kan, jag vill göra detta, jag tror på detta, jag njuter av göra detta. Mitt liv med musiken, i musiken.



Lasakungen Extended Family

Nyheter om YO Combinations Posted on Fri, May 10, 2013 20:40:35

Imorgon, 11 maj är det dags för Klippan Roots igen! Lasakungens extended Family band styr ner till Malmö och Stellan Vikings Live Music Place för att leverera Klippan-musik från kl. 22 imorgon kväll. Det blir inte Lasakungen itself utan en hybridversion: Nämligen. Mats P, sång/gitarr, Swingin´Ingrid, munspel, Örjan (jag) gitarr, Roger Elovsson, bas och Lars Olofsson, trummor.

Det är en ganska stor musikerpool runt Mats P och Olle Bop nu när den sistnämnde är förhindrad att ut och leka, han och Torbjörn Brorson, som inte heller kan vara med och spela orgel och piano. Det blir vuxen-versionen istället, den skitiga, elaka och fula – om det inte vore för Ingrid och att vi kommer nyrakade och ombytta lagom till spelningen imorgon.

Eftersom originalsättningen vilar har vi satt ihop ett bland-set med allt möjligt, nytt och gammalt från när och fjärran. Och vi har repeterat. Det skall bli spännande och det skall bli kul när kusinerna från landet far till stan och skall bete oss.

Sven Zetterberg var i Klippan förra lördagen. Jo just han, ett av svensk blues riktiga ankare! Visst, lika bra att erkänna, jag missade giget, hade ogräs i trädgården att dra upp, nybliven villaägare som man är. Granntrycket är f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t. Nja, jag bara skojade.

Det var enligt trovärdiga uppgifter – Mats P och Ingrid P – en fruktansvärt bra och inspirerande spelning på Best Western Hotel och det var uppenbarligen en företagare som fått den briljanta idén att bjuda in Sven Z till en firmafest där allmänheten var inbjuden.

Hade det varit roligt att vara förband? B-jar björnen i skogen? Nu var det i och för sig en riktig Klippan-profil, Per Jansson från Southern Kings som spelade akustiskt en stund före Svempa. Så det var ju bra då.

Vi får ju vår stund imorgon kväll då. Och nu är Lasakungen OCH Bobby Lee Band på G för Klippanfestivalen, det kan väl vara hög tid att nämna. Lasarna spelar 14 juni mellan 19:30 – 21 och BLB står på scen 15 juni mellan 18 – 19. Double trouble alltså.

Skönt det händer lite på live-fronten, det får inte bli för säkert där ute….

Örjan



BluesCirkus, m m

Nyheter om YO Combinations Posted on Fri, April 26, 2013 17:07:40

För något halvår sedan hade Helsingborgs Dagblad en artikel som handlade om den nord-västskånska bluesens svårigheter med att hitta scener, nå ut, hålla ut, etc. Nådens år 2013 kämpar regionens bluesband fortafarande på och kanske man kan ana vissa sprirande livstecken.

Stellan Viking, denna en-mans-arme´i kampen för den bästa musiken, 24/7 har startat ett liveställe i Malmö, Stellan Vikings Live Music Place. På en pizzeria i stadsdelen Lorenborg försöker han bygga uppe ny Scen, en ny verklighet, en där blues, jazz, världsmsuik och rock spelas varje kväll i veckan. Intressant nog finns det lovande livstecken – och klassen är hög på banden som spelar. Som vanligt, frestas man säga, är det ekonomin och bandets gager som är den springande punkten.

Själv har jag satsat fyra gig med mina fyra band, Lasakungen, Combinations, YO Combinations och Bobby Lee Band och har nu gjort två commitments – med blandat resultat. Vill dock se en god potential i Live Place möjlighet att bli Next Big Thing.

Det finns en speciell energi på plats, mycket starkt förmedlad av kvällens värd, Stellan själv. I förening med musiken och en lyhörd publik samt ett band, eller två, på gång, kan det bli, elektriskt. Men det gäller att få folk dit, så är det bara.

Combinations gjorde bra ifrån sig den 12 april för en mindre publik, Bobby Lee Band delade kvällen den 19 april med spelskickliga Sven Kaas Bluesband och det blev en bra kombination av deras drivna blues och vår dansmusik, rotad i blues, gospel och rock. Imorgon är det jag och mina ungtuppar YO Combinations tur, denna gång tillsammans med sax-undret Andrew Clark och hans svenska turnéband.

Numera aktiv på facebook, mer eller mindre medvilligt – det tar sån tid, men är i gengäld ganska roligt – har jag blivit medlem i Pelle Hamgårds från Dustman Andersons nybildade community, Bluescirkus, ägnad åt skånebluesens väl och ve.

Det blev kvickt många medlemmar från Skånebluesens nobless och intressenter, det är kul! Om inte annat bör det kunna bli ett ställe där man får reda på vilka som spelar, var, när, hur och att uppmärksamheten fästs på vad vi alla hittar på.

Nytt för mig är att det lär bli en bluesscen på Helsingborgsfestivalen, vilket givetvis är goda nyheter. Pop-60-föreningen skall dessutom styra över den s k retroscenen, som kommer att ha en bredare profil, än 60-talspop. Det kan också bli bra!

Kalle Eriksson meddelade i eftermiddags att han spelar med sitt band ikväll, 26 april, på Bluesparty i Kristianstad, och jag gjorde detsamma, dvs, berättade att YO Combinations lirar i Malmö imorgon.

Och då kan det ju med all rätt synas som att Skåne täcks väl in, från norr, till söder, från väster till öster med blues-spelningar, givetvis våra, min och Kalles men även av andra lokala bluesgudar. Det är ju bluesjam igen på Viking Bar i Helsingborg 27 april, t ex, Jan Gerfast samlar jam-trupperna. Bluesen är som sega rötter, som växer underground, sega och svårutrotade – och rätt som det är sticker det upp spirande skott för en ny tid….

Look out för nästa gitarrsolo, se upp för nästa bluesshouter, bäva för nästa stora bluessångerska – hen kan mycket väl stiga fram genom BluesCirkus…!

Örjan



Blues i Malmö och på andra ställen

Nyheter om YO Combinations Posted on Sat, April 13, 2013 21:06:07

Jag nämnde Bob Dylan-boken i förra bloggavsnittet, den av Håkan Lahger om “Bob Dylan – en kärlekshistoria”. Kort och gott handlar denna bok om ett antal svenska musikers och andra personers speciella relation till Bob Dylan och hans musik. Vi talar Lahger själv, Jörgen Lindström, barnskådespelare en gång i tiden (Bergmans “Tystnaden” och “Persona”) och även en av Sveriges främsta Dylan-experter, Ola Magnell, Anders F Rönnblom, Mikael Wiehe, Nikke Ström (Totta Näslund). Vi talar om en djup och bärande identifikation, en livsform, ett livstema med Bob Dylan som bärare av känslor, erfarenheter, livsenergi och en slags tillhörighet.

Jag tyckte om att läsa denna bok, fastän det blev gradvis mer och mer vemodigt ju längre jag kom. Ytterst kändes det som innehållet mer och mer refererade till personernas egna livsdrömmar och givetvis även livssorger. Och det är ju en sak att vara föremålet för identifikationen och vara föremålet själv – som trots allt är och har det kreativa projektet som alltings centrum. Bob Dylan är förstås i första hand trogen sig själv och skall så vara. Som beundrare kommer alla trots allt att förr eller senare hamna långt efter i kölvattnet. Men alla behöver vi livsförebilder, totem-gestalter, någon av ha som mentor, låtsas-kompis och ideal.

Mest sympatisk läsning var det om de som inte hade Bobben som husgud utan där Hans majestät var en blandning av inspirationskälla och någon slags “samtalspartner” men där det egna spelandet/diktandet kom först. Magnell, Ström och F Rönnblom, kanske Wiehe kvalade in där. Lagher nämde även att musiker i gemen ofta tycks ha svårt för Bob Dylan.

Känner igen mig själv lite där men med tiden och växande ålder har jag blivit mer nyfiken och intresserad av Mr Dylan. Han skriver helt enkelt mycket bra låtar, bra texter (!) även om dessa mer intresserar mig som en slags förvrängd biblisk världsbild med USA som föremål och skådeplats. Men det är vackert så och flera av hans kärlekslåtar går djupt, djupt in. Down Along The Cove från John Wesley Harding-plattan har funnits på Combinations repertoar och vi har tillsammans med Fredrik Larson gjort bl a “Måste Tjäna Någon” – “Gotta Serve Somebody”, en av mina favoritlåtar från “Slow Train Coming”. Att sen Michael Bloomfield som lirade gitarr på Highway 61 Revisited var en av Dylans favoritmusiker är också ett stort plus.

Dylan kan och har provocerat de flesta genom åren, alla från de devota diggarna till de som tror att det går att ha förutfattade meningar om honom och hans skapande. Den sidan sympatiserar jag med. Han är inte trogen någon, inte ens sig själv. Fast alla måste tjäna någon – om det så är Gud eller Djävulen…

Combinations hade äntligen en spelning igår den 12 april. Vi lirade på Stellan Vikings Live Music Corner i Malmö. Det var bra stämning men lite folk – en inte alltför ovanlig kombination, som tur är bryr jag mig inte så mycket om publiken är liten – vi spelar för de som är på plats. Men jag blir alltid glad när det är bra med folk som är receptiva och delaktiga. Stellan var en go´ värd och var uppe och sjöng med oss – det kändes gott!

Skall dit igen med Bobby Lee Band på fredag den 19. NY hemsida! www.bobbyleebandsweden.com

Såg för övrigt en affisch på replokalen Sågen i Klippan häromdagen. Punkbandet Future Idiots från Klippan, med band som Blink 182 och Green Day som förebilder och som länge jobbat aktivt med moderna medier som hjälp, skall ut på Europaturné! Bra jobbat – de har en 10 – 12 datum i Tyskland, Nederländerna och Frankrike i april – maj.

Det är ett bra exempel på ett Klippanband som verkligen verkar ha bra grepp om vad de vill och vilka mål de vill nå. Sen vet jag inte om de ser sig som en del i Svenska Popfabriken-traditionen eller de jobbar på att bli och vara ett band i sin egen rätt. Fullt begripligt som det ser ut i samtiden just nu. Så det finns unga Klippangrupper som skulle kunna utggöra en ny generation av Popfabrikengrupperna. Om de nu vill det – det är nog lite av ett val, ett synsätt och en definitionsfråga. Ja, bara man spelar på så brukar det ordna sig…! Vi gamla uvar gör just detta – och har fördelen (?) av att ha historien på vår sida – ja om det nu är en fördel. Annars får man väl se till att det blir en fördel!

Örjan



Är Popfabriken död eller levande, del 2

Nyheter om YO Combinations Posted on Wed, April 10, 2013 17:36:42

Hej igen! Låt oss sysselsätta oss lite mer med Svenska Popfabrikens liv eller ej i undrens år 2013. Jag har ju drivit tesen att Popfabriken står sig, även om riktningen har mer med rotmusik och blues/country/rock än med pop och punk att göra.

Jag var i Klippan igår, träffade min webmaster, för att lägga upp en egen hemsida för Bobby Lee Band. Så skedde också, nu är www.bobbyleebandsweden.com igång och öppen för studier. Det pågår fortfarande arbete, vilket innebär att det fattas musikspelare och bildgalleri, men tålamod, det kommer!

Vi pratade lite i dörren när dagens arbete var avslutat och kom då in på hur det egentligen står till med Popfabriken i Klippan av idag. “Ja, det är väl si och så” tyckte webmastern, vi kan kalla honom för Niklas.

Jaha? genmälde jag. “Det kommer ju inga nya, unga band och tar upp tråden”, sade N. Måste erkänna att jag blev lite lång i ansiktet då. För det tycks ju vara lite av en sanning där. Alla rörelser måste förnyas underifrån av nya OCH yngre krafter. Kalla fakta.

Samtidigt så är vi ju veteraner igång, vi är aktiva med Klippan-relaterad musik. Och vi har fört in yngre musiker i våra led: Linus Borg som spelat i Lasakungen och fortfarande trummar i YO Combinations är 20 år, förre basisten i samma band, Carl Flyman är också 20, liksom den nye basisten, Johannes Olofsson. Så där är unga musiker på väg in, om inte annat så genom mig….kantänka! Men hela nya band, ja det är något annat, det medges. Samtidigt…

…Linus har som jag skrivit, sitt eget nya reggaeband som är aktuellt med en digital platta och har både unga musiker samt äldre (pappa Conny) i sin grupp. Lasakungen var ju också en ung-gammal integrationsgrupp – så länge Linus var med i alla fall.

Sen finns det ju absolut yngre och nya band som repar på Sågen och som åtminstone potentiellt kan förnya Klippan-soundet. Men jag känner inte killarna och tjejerna i dessa band något närmare och vet inte heller vilken bild de har av sitt spelande och sin musik: Vill de vara del av någon Klippanhistorik – eller vill de stå fria från den, göra något helt nytt eller rentav på egen hand?

Jag tycker som jag skrivit tidigare, att en integration mellan gör-det-själv inställningen med gott låtskrivande och en skärpt popmentalitet har fått ihop det med allt bättre musiker och musikerkunnande. Det är i alla fall något nytt. Vi fyra band delar alltmer på musiker och gör inre samarbetsavtal med varandra. Olle och Mats skriver nya låtar, vi lever inte på så gamla lagrar…och vi hjälps åt med skapandet, över bandgränserna.

Ta Torbjörn Brorson, t ex. Torbjörn är en erkänt skicklig jazzpianist/musiker med en helt annan karriär bakom sig, dvs än som medlem i Klippangrupper. Han lirade i 15 år med progressiva storbandet från Malmö, Tolvan Big Band, turnerade i USA, spelade med Michael Brecker, David Liebman och Dexter Gordon, alla världstjärnor på saxofon, m fl.

I år är Torbjörn fast medlem i Lasakungen, spelar också med Combinations, har varit i studion med YO Combinations, samma med Bobby Lee Band, såväl på scen som i studion. Ett gott exempel som något!

Vi kan inte hjälpa att vi blir äldre, det är bara att erkänna – samtidigt som vi känner oss vitala, både som musiker och som historiebärare, oavsett som vi inte tillhör en ny ung våg eller ej. Vi är ju och förblir aktiva med Klippan-arvet, där framförallt Mats P och Olle Bop är de som varit med mest och längst. Men även jag var aktiv musiker i Klippan vid samma tid, från -77 så där finna oavkortligt en lång, fin historia. Sen att jag rört mig från och till Klippan, som en annan orolig ande/sjöman på land, ja det är väl en del av musikerns vandringsbeteende…?

Slutsats. Man kan med fog säga att Klippan Popfabriken både lever och är avsomnad, samtidigt. Det är helt beroende på perspektivet man väljer. Talar vi om ung förnyelse känns det som om en oroande och dålig lukt sprider sig…men talar vi om en kärna av gamla aktivister som fortfarande håller på med speleriet och bär flaggan i topp, ja då finns det fortfarande livstecken.

Sen är det fortfarande en lite oklar fråga vad själva Popfabriken-styrelsen står i denna fråga och i vad mån deras inflytande kan väga över någon vågskål. Men där passar jag. Jag är väl en av de där gräsrötterna som lyfter folket som står ovanpå medan vi växer…förändringen skall komma underifrån – men olika sortes hjälp mottages med stor tacksamhet. Ingenting är självklart.

Örjan



Är Popfabriken död eller levande?

Nyheter om YO Combinations Posted on Mon, April 08, 2013 15:54:12

Hej igen!

Rubriken ” Är Popfabriken död eller levande” skall ses som en ironisk kommentar till HD-journalisten Göran Holmquists recension i dagens nr av HD (8 april) av The Tivoli-giget i Helsingborg i helgen som gick med Torsson och Vauxhall som förband. Från Holmquists sida verkar synen på Popfabrikens aktiviteter vara förknippade med en svunnen era.

Kontentan i den tre-stjärninga bedömningen är att Popfabrikens musik, här företrädd av framförallt Torsson har ett sjunkande och mer marginellt intresse, mest för äldre, nostalgiska gentlemän och trötta lundakademiker (obs, inte riktigt korrekt citat). Giget på The Tivoli drog ca 200 pers och tydligen hade vissa Torsson-spelningar blivit inställda p g a brist på publikt intresse.

I min värld – och förhoppningsvis andras – är Popfabriken i Klippan fortfarande en levande best, inte minst sett ur “mina” rotmusiksbands synvinkel: Lasakungen, YO Combinations, Bobby Lee Band och Combinations. Tillsammans utgör vi ett slags kollektivt svar på vad Popfabriken står för i våra tider. Och det finns fler aktiva band i Klippan/Popfabriken – men jag puffar härifrån denna blogg mest och främst för dom jag själv spelar i och känner bäst till.

Ibland, som senast idag, filosoferar jag över den möjliga tanken att man som musiker kan vara mer eller mindre på fel tid och plats, vad man än gör och vad man än uträttar. När jag spelade i Tors Hammare samtidigt med ja, Torsson, Kriminella Gitarrer, Push och Noice på det sena 70-talet var vi respekterade bland våra musikerkollegor men inte offentligt delaktiga i Klippan-fenomenet. Likväl var vi där och spelade på flera Parkfester, precis som de andra banden.

Jag har fortsatt lira mer eller mindre hela tiden i det ena bandet efter det andra, på olika orter och under olika musikaliska faser. Sen 2006 har Klippanpunkarna Mats P och Olle Bop i Lasakungen förenat sina krafter med gamla musikaliska kraftkällor, däribland jag själv, lika aktiva som någonsin.

Nu kan det vara så att vi vissa mediapersonligheter – utanför Klippan – betraktas som “bäst före”. Är det ett problem? Nja, visst skulle man vilja ha lite rättvisa ibland. Men vår värld ser inte så ut, och det är inte därför vi fortsätter spela, det gör vi i vilket fall. Det är våra liv som utspelar sig och detta, musiken är helt enkelt vad vi gör och fyller dem med. Med en viss stolthet, kan jag tillägga.

Samtidigt skall jag inte sticka under stol med att jag ser Lasakungen som de självklara arvtagarna till Torsson, fast jag tycker att vi har en egen resa att fullfölja, med en annan stil och ett annat sound. Borde Lasakungen varit förband till Torsson i helgen som gick? Hade det ändrat på något? Kanske, kanske inte.

Jag känner och uppskattar både Stellan och “Tåst” i Vauxhall och visst har de ett självklart kultvärde, det kan ingen ta ifrån dom. Och det är väl inte där skon ev. klämmer. Utan jag ser det som att det finns en utmaning från vår sida gentemot Torsson. Frågan är väl snarast när och om de är beredda att ta den.

Det hade varit kul, men vad som än händer har Lasakungen ett eget öde att fullfölja, och vi har samtliga en slags fatalistisk sida, det ordnar sig på just det sätt det gör det på – vilket det nu är. Vi tror inte på att styra för mycket över händelseutvecklingen, “that´s the beauty of it”. Men ett och annat önskemål kan man ju alltid ha…

Det är nya spelningar på gång, men de presenterar jag lite längre fram. Och det rör på sig lite extra för YO Combinations. Skivan med Fredrik Larson/YO Combinations, “Gränsland” är på gång för utgivning. Vi får se hur det blir med live-biten kring releasen. Återkommer om detta!

Har just läst Håkan Lahgers bok, “Dylan en kärlekshistoria”, en tänkvärd berättelse som handlar om vad Dylan betytt och betyder i flera mer eller mindre kända musikers liv. Återkommer med lite tankar om detta!

Örjan



Mitt förhållande till gitarren

Nyheter om YO Combinations Posted on Mon, April 01, 2013 21:34:08

Ok, nu sådär efter påsk tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på gitarrspel i allmänhet och mitt eget i synnerhet. Samtidigt kan jag passa på att nämna att de fyra Klippan-grupper jag spelar i, nu är länkade med webadresser på Pop-60 hemsida, Pop-60 i Helsingborg, www.pop-60.se

Det gäller alltså Combinations. YO Combinations, Lasakungen och Bobby Lee Band

Jag tror på idén om kontakt-tagande, nätverkande, relationsbyggande, allt för att sprida ljuset på egna och andras musikaliska projekt. Denna blogg är ytterligare ett led i denna ambition: genom kontakter komma ut och spela mer och längre bort.

Men gitarren då. Jag är 60 nu, fyller 61 i år och började spela på min Bjärton 1964, som dåvarande 12-åring. Så det blir väl ca 48, 49 år som utövare, dvs betydligt längre del av mitt liv med gitarr än utan. Som jag nämnt i ett tidig blogg-avsnitt var det Beatles som satte igång alltihop, med en TV-show som ja, “förklarade allt”. Sen dess har jag hunnit gå igenom ganska många stadier av gitarr-manier/tillnyktringar.

Efter ha lärt mig ett antal pop-låtar av dåtidens hitmakare, Beatles, Tages, Stones, Donovan, Hep Stars, Kinks nämnda utan någon hierarkisk ordning, blev det snart bluesgitarrister som fick låna ut sitt frasförråd till mig. Många var det timmar jag satt och lyssnade på min lilla bakelitskivspelares återgivande av Mick Taylors (John Mayalls Bluesbreakers), Peter Greens och Eric Claptons (dito) solon och försökte imitera: lära mig vibrato, tonbildning, tonval, frasering och att låta cool på gitarr i största allmänhet.

Det blev fler: Mike Bloomfield från Paul Butterfields Bluesband, Jimi Hendrix, Jeff Beck, Robbie Krieger från Doors. Dessutom tillkom alla jag lyssnade på som inte direkt var influenser men som jag var nyfiken på. Jorma Kaukonen i Jefferson Airplane, Jerry Garcia i Grateful Dead, John Cippolina och Gary Duncan i Quicksilver Messenger Service, m fl.

När jazzrocken slog igenom runt 69-70 var det nya namn, artister som jag inte kunde spela som men gärna ville plocka idéer från: John Mclaughlin i Mahavishnu Orchestra, Larry Coryell med sitt Eleventh House, Ray Gomez från Stanley Clarke Band, osv.

Som frusterad 18-åring började jag någonstans ana att det kunde vara kul att försöka närma sig ett slags eget sätt att spela, försöka fånga egna melodier, ja, kort och gott, lära sig uttrycka sig genom gitarren. Jag minns att det var lyssnandet på Steve Lukather i Toto och sagde Jeff Beck, en gång gitarrmarodör i 60-talsgruppen Yardbirds, som lockade fram det synsättet.

Jag anser fortfarande, antingen man är amatör eller ej, att det är den vägen man bör försöka gå, att hitta ett spelsätt som man själv medvetet prövar sig fram till. Alla mina förebilder låter ju som sig själva och de måste hade ju sina förebilder, så…

Det har lett till att jag kommit att lyssna på mycket och olika artister och grupper, fått en bred musiksmak och har blivit van att gilla vad jag gillar, utan större hänsyn till politisk korrekthet och andra självpåtagna begränsningar. Med alla för- och nackdelar detta kan innebära….Många av mina gitarrkollegor tycks se instrumentet som ett renodlat, ja just det, musikinstrument, något som man spelar musik på. Man tänker i noter, ackord, teknik, gitarrmodeller, strängtjocklekar och håller sig oftast kring de kända ramarna för populära gitarrstilar och gitarrtekniker. Detta är ett mycket legitimt sätt att förhålla sig och det finns verkligen massor av bra utövare både lokalt och på internationell nivå.

Och som sagt, vad jag går igång på, det är vad jag blir berörd känslomässigt av. Och känslor, det är vad jag vill förmedla. Plus intressanta (?) musikaliska idéer, bra rytmik och att vara närvarande i nuet, gärna verkligen försöka improvisera spelet på stående fot. För att komma någon vart med sådana utgångspunkter behöver man skaffa sig en rätt hyfsad spelteknik samt lära känna sig själv tillräckligt väl för att komma underfund vad det är man försöker säga med sitt gitarrspel….ytterst handlar det, tror jag, om att vara fri och förmedla en känsla av frihet. Extas.

Jag har alltid, säger alltid hållt mig till gehörsspel och en ganska begränsad harmonivärld. Vilket många gånger är något jag själv (och säkert flera andra) ifrågsatt efter som det finns uppenbara nackdelar med att vara en musiker som har begränsade färdigheter inom vilka man försöker bli specialist. Det vimlar av skickliga jazz- och rockbaserade gitarrister som har både bredd, djup och massor av kunnande i sitt spel. De har goda chanser att skaffa sig bra jobb, med förmågan att spela i många stilar och göra sig användbara i flera musikaliska sammanhang.

Jag då, är mest intresserad av ganska basal, groovebaserad musik, som jag går in för att fylla med energi, intensitet och närvaro. Kanske har enkel musik, i bästa fall, en slags oförställd ärlighet över sig, det kan vara något som drabbar direkt. Det är just det som jag gillar.

Under årens lopp tycker jag mig höra att det har börjat hända det som jag önskar: en något särpräglad spelstil har börjat växa fram, en som är idiosynkratisk (=hopplöst individuell, typ) men som jag känner igen mig i och använder mig tryggt av i de sammanhang jag spelar i.

Jag gillar blues för det är svårt att fuska med den, det är en ärlig musikstil som kräver sin kvinna/man; den är lätt att misslyckas med en sån utmaning, som är att lyfta sig själv i håret och utgå från det egna jaget, hellre än alla dessa fantastiska förebilder, antingen de heter Howlin´Wolf eller Muddy Waters, B B King eller Tottas Bluesband. Ja, ok, man står på sina förebilders axlar men försöker hoppa någonstans därifrån…

Hur låter din/min blues? Hur låter din/min blues som spelad i Klippan 2013, med utgångspunkt från de känslor, tankar och personlighet, erfarenheter du/jag bär med dig? Då börjar det bli riktigt intressant. Därför kan jag uppskatta band som spelar i tydliga stilar, a la Sven Zetterberg och Knock-Out Greg som verkligen kan sina saker och gör det urmärkt, utan att själv vilja göra som dom. Jag vill kunna ta in vilka element som helst egentligen, vare sig de tillhör stilen eller ej. Jag vill vara fri.

Min blues får gärna innehålla gospel, rock, soul, funk, country, spelas med dist eller utan, med en gitarr som är tillräckligt användbar utan att behöva vara vintage eller sammankopplas med någon speciell gitarrist eller stilbildare. Nej, detta är inte några speciella märkvärdigheter som jag beskriver.

Men det underlättar, anser jag, om man medvetet och viljemässigt går in för att röra sig dit man vill och på det sätt man vill göra det på. I mitt fall, som sagt var, hitta ett frihetsutrymme att spela frihet från…jag hoppas att det hörs, känns och uppmuntrar till lagom syndiga handlingar när jag spelar för den som vill lyssna…

Örjan



Next »